Sov så gott älskade farfar

Datum: 2010-06-10 Tid: 17:42:29

Igår stog jag i valet och kvalet om jag skulle åka upp till sjukhuset och hälsa på min lille farfar. Hade länge tänkt att jag inte ville se och komma ihåg honom i det tillstånd som han var i då (sjuk, liten och smal, insjunken mm). Men hela förmiddagen igår så kändes det som om han ropade på mig, jag vet att det kanske låter galet. Men min farfar brukar alltid sluta våra telefonsamtal med orden: Var rädd om dig, annars är någon annan det! Och hans röst och de orden bara ekade i huvudet på mig. Så när pappa kom hem en sväng vid lunchtid så tog jag beslutet att följa med till sjukhuset.

När vi kom in på avdelning så vågade jag först bara titta in genom dörren och när jag såg alla släktingar och min älskade lilla farfar ligga där inne så fick jag panik. Jag trodde seriöst att jag skulle svimma, benen vek sig, jag fick svårt att andas och ryggen blev helt skyblöt av svett. Då kom farfars sambo Gunnel och kramade om mig, försökte lugna ner mig och sa till mig att jag fick ta den tid jag behövde innan jag skulle gå in och hälsa på farfar. De som var där var farbror Niklas och hans Anna-Lena, farbror Patrik, farfars sambo Gunnel och hennes dotter Madde och så var det jag, papppa och Magnus.
När jag kom in i rummet och såg farfar där i sängen så brast det igen, jag gick fram och smekte honom på kinden och över pannan och sa att jag var där. Vet inte om han hörde eller förstog att jag var där, men jag hoppas verkligen det.

Efter en stund så var jag tvungen att gå ut med pappa för att få lite luft, jag började känna mig yr och tung i huvudet efter att gråtit så i flera timmar. Tror att det var riktigt nyttigt för mig att åka dit och få se honom, så att jag på något vis kanske kunde förstå hur dålig han är. Då jag hela tiden har gått och hoppats på att han skulle bli bra eller i allafall bättre, få komma hem och bli frisk igen. Men det insåg jag i samma stund som jag såg honom, att det kommer han inte att bli.

Sedan så var det bara pappa, farbror Niklas och farbro Patrik som satt inne hos farfar, de andra stog utanför och pratade. Då passade jag på att smita in och satte mig på en säng mitt emot farfar, så satt vi där en stund. Plötsligt fick han som ett krampanfall, hela han började rycka och skaka, jätteobehagligt var det. Så bröderna höll om honom...och när han hade slutat så smörjde de in farfars läppar, baddade hans panna, gned en isbit mot läpparna. Alla tre sönerna pysslade om farfar då jag plötsligt såg att farfars läppar började bli blå, och han plötsligt blev jättelugn, ögonen slöts och jag såg att han inte andades längre. Usch och fy vilken hemsk upplevelse att se en annan människa dö. Men jag är både glad och tacksam över att jag tog mig dit, att jag satt vid hans sida när han valde att släppa taget och somna in. Det kändes som om att det var det han väntade på, att vi alla skulle vara samlade och bättre kunde han ju inte få det. Att hans barn tog hand om honom och pysslade om honom när han till slut tillät sig själv att somna in efter många timmars kämpande.

När allt var klart så bjöd sjukhuspersonalen oss på fika medans de skulle göra ordning farfar. Så skulle vi få träffa honom en sista gång och ta farväl. Då ringde pappa till mamma och bad henne komma till sjukhuset. Jag ville så gärna att hon också skulle vara med och ta farväl av honom. Så hon kom dit och höll oss sällskap och även hon fick chansen att se honom en sista gång.

Under hela sjukhusvistelsen så försökte jag att fokusera och tänka på allt underbart jag och min farfar har gjort tillsammans, allt för att få minnas honom som pigg, fräsch, glad och världens bästa farfar. Och inte som den lille, sjuka farfar som låg inför döden. Jag kände knappt igen honom, han såg helt annorlunda ut när han låg där i sängen. Det som känns bra är i allafall att han får återförenas med min älskade farmor uppe i himmlen. Att hon tar hand om honom där uppe och att de får de presic så underbart tillsammans som de hade när båda levde.

Jag har massor av härliga minnen av min farfar och jag är så glad och lycklig över den tiden vi fick tillsammans. Och hoppas att han får det bra nu. Själv så ska jag minnas stunder som när farfar lärde mig att simma (vi var på badhuset varje lördag), att åka rullskridskor, när vi hoppade från trampolinen och han lovade att släppa mig vid ytan men drog med mig ända ner till botten ;), när vi var på Furuvik och kollade på delfinerna, mm.

Sov så gott nu min älskade farfar!


Kommentarer
Postat av: Anna Jonsson

Va fint skrivet Linda!!! Din Farfar skulle vara så stolt:) Tusen kramar från oss i din/er sorg...

2010-06-10 | 20:02:53
URL: http://trettipluss.blogg.se/
Postat av: Sara

Tänker på dig vännen!

2010-06-14 | 18:35:39
URL: http://boddanslilla.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback