Förlorad Vänskap
Datum: 2009-05-11 Tid: 21:49:10
Vad hände??? Efter att alla i min bekantskap fyllt 25 år så var det som om allt bara gick utför, alla gick åt olika håll, valde det "viktiga" i sitt liv och där fanns tydligen inte jag. Har många gånger funderat och grubblat på vad som hände. Från att ha varit ett stort tjejgäng med en massa sköna, glada och spralliga tjejer till att nu vara utspridda i landet och inte ens pratar med varandra längre, glömmer bort varandras födelsedagar, hejar inte på varandra när vi ser varandra på stan utan väljer hellre att gå en omväg för att slippa möta ens blick. Nu har det gått alldeles för lång tid sen vi alla sågs, vet inte heller om vi alla kommer att ses eller att umågs igen i detta liv heller, vad ska vi prata om nu om vi skulle ses, det skulle bara kännas löjligt och pinsamt. Som att prata med vem som helst, inte hon eller han som man vara så "nära" förr.
Har försökt och försökt men till slut så tappar man lusten, orkar inte bry mig längre efter att ha fått nej efter nej ett flertal gånger efter försök att ses, hitta på något, umgås osv. Allt från träning, fika, bio, middag mm ingenting duger längre och då får det vara.
Känner mig väldigt ledsen över detta ganska ofta, men varför är det bara jag som ska bry mig, höra av mig osv. I en vänskap så handlar det om att ge och ta, inte bara att ta hela tiden. Det kanske bara är att gilla läget och inse att vi alla har förändrats och att alla lever sina "egna" liv nu.
Funderar ibland om att det kan ha att göra med att jag har skaffat pojkvän. Att folk tycker att jag har blivit tråkig bara för att jag inte är "the partyprincess" längre som super mig dyngrak på krogen och dansar hela nätterna långa. Visst det var en period i mitt liv, inget jag ångrar. Men har hittat saker i livet som får mig att må så mycket bättre än alkohol, uppmärksamhet, party all night long, bakisångest osv. Och det är min bla min pojkvän Magnus som jag älskar över allt annat och önskade att folk runt omkring kunde se det och vara glad för min skull, att jag hittat lyckan i mitt liv. Bara för detta så har jag ju inte gått och blivit en toffel, min pojkvän bor ju för tillfället ca 100 mil ifrån mig och vi kan inte ses så ofta som vi egentligen skulle villa. Så jag är ofta hemma ensam, och är fortfarande samma gamla Linda. Och även fast Magnus är här så betyder inte det att jag kan umgås eller hitta på saker ändå.
Har pratat med många om detta och fått en massa olika analyseringar över detta, men frågan är ju vad som är sant, hur det egentligen ligger till?
Är det avundsjuka?
För att jag har det jag vill och är lycklig?
Pratade med min mamma om detta här om dagen och hon sa att jag kanske skulle analysera mig själv. Och detta har jag gjort gång på gång och kommer alltid fram till att jag själv tycker att jag är en bra kompis, som är omtänksam, lyssnar och ger råd, glad, finns alltid där och ställer upp osv.
Då sa mamma att jag kanske skulle tona ner mig själv lite
Men varför då, det är så här jag är och det är så här jag ser ut. Passar det inte, så låt mig va! Take it or leave it!
Jag tycker om mitt blonda, långa löshår som jag alltid fixar, jag gillar mycket smink, mina bröst och gärna urringade kläder, mina långa välmanikyrerade naglar, min fejkbränna osv. Så här ser jag ut och tänker verkligen inte ändra på mitt yttre för att passa in, vad vill ni? att jag ska färga håret mörkt, bära lite smink, klä mig i beigt och grått, kanske ha jeans och t-shirt jämt för att smälta in bland de flesta "svenska" tjejer. Absolut inte........
Mitt inre då, är det något jag kan ändra på, har alltid fått höra att jag är ödmjuk, rar, snäll, öppen, omtänksam osv men ändå så verkar tjejer ha svårt för mig, lyckas alltid bli osams med dem. Vad gör jag för fel? Då sa mamma att det kanske har med att jag shoppar jämt och inte jobbar jämt, beter mig bortskämd osv och att jag har en lite överlägsen attityd. Men det är absolut inget jag vill "visa" eller skyllta med. Tror inte att jag blir med populär för det, uppenbarligen inte och det är inte så jag vill framstå heller.
Det är bara att inte att ingenting kommer någonsin bli som förrut. Man får skaffa sig nya kompisar så är det bara. Om man kanske släpper allt gammalt och lever vidare i sitt "nya" liv kanske man slipper må dåligt och grubbla för mycket.
Jag tror att vänner i ens liv försvinner när man inte är i samma fas i livet, och då är de inte riktiga vänner.
Har försökt och försökt men till slut så tappar man lusten, orkar inte bry mig längre efter att ha fått nej efter nej ett flertal gånger efter försök att ses, hitta på något, umgås osv. Allt från träning, fika, bio, middag mm ingenting duger längre och då får det vara.
Känner mig väldigt ledsen över detta ganska ofta, men varför är det bara jag som ska bry mig, höra av mig osv. I en vänskap så handlar det om att ge och ta, inte bara att ta hela tiden. Det kanske bara är att gilla läget och inse att vi alla har förändrats och att alla lever sina "egna" liv nu.
Funderar ibland om att det kan ha att göra med att jag har skaffat pojkvän. Att folk tycker att jag har blivit tråkig bara för att jag inte är "the partyprincess" längre som super mig dyngrak på krogen och dansar hela nätterna långa. Visst det var en period i mitt liv, inget jag ångrar. Men har hittat saker i livet som får mig att må så mycket bättre än alkohol, uppmärksamhet, party all night long, bakisångest osv. Och det är min bla min pojkvän Magnus som jag älskar över allt annat och önskade att folk runt omkring kunde se det och vara glad för min skull, att jag hittat lyckan i mitt liv. Bara för detta så har jag ju inte gått och blivit en toffel, min pojkvän bor ju för tillfället ca 100 mil ifrån mig och vi kan inte ses så ofta som vi egentligen skulle villa. Så jag är ofta hemma ensam, och är fortfarande samma gamla Linda. Och även fast Magnus är här så betyder inte det att jag kan umgås eller hitta på saker ändå.
Har pratat med många om detta och fått en massa olika analyseringar över detta, men frågan är ju vad som är sant, hur det egentligen ligger till?
Är det avundsjuka?
För att jag har det jag vill och är lycklig?
Pratade med min mamma om detta här om dagen och hon sa att jag kanske skulle analysera mig själv. Och detta har jag gjort gång på gång och kommer alltid fram till att jag själv tycker att jag är en bra kompis, som är omtänksam, lyssnar och ger råd, glad, finns alltid där och ställer upp osv.
Då sa mamma att jag kanske skulle tona ner mig själv lite
Men varför då, det är så här jag är och det är så här jag ser ut. Passar det inte, så låt mig va! Take it or leave it!
Jag tycker om mitt blonda, långa löshår som jag alltid fixar, jag gillar mycket smink, mina bröst och gärna urringade kläder, mina långa välmanikyrerade naglar, min fejkbränna osv. Så här ser jag ut och tänker verkligen inte ändra på mitt yttre för att passa in, vad vill ni? att jag ska färga håret mörkt, bära lite smink, klä mig i beigt och grått, kanske ha jeans och t-shirt jämt för att smälta in bland de flesta "svenska" tjejer. Absolut inte........
Mitt inre då, är det något jag kan ändra på, har alltid fått höra att jag är ödmjuk, rar, snäll, öppen, omtänksam osv men ändå så verkar tjejer ha svårt för mig, lyckas alltid bli osams med dem. Vad gör jag för fel? Då sa mamma att det kanske har med att jag shoppar jämt och inte jobbar jämt, beter mig bortskämd osv och att jag har en lite överlägsen attityd. Men det är absolut inget jag vill "visa" eller skyllta med. Tror inte att jag blir med populär för det, uppenbarligen inte och det är inte så jag vill framstå heller.
Det är bara att inte att ingenting kommer någonsin bli som förrut. Man får skaffa sig nya kompisar så är det bara. Om man kanske släpper allt gammalt och lever vidare i sitt "nya" liv kanske man slipper må dåligt och grubbla för mycket.
Jag tror att vänner i ens liv försvinner när man inte är i samma fas i livet, och då är de inte riktiga vänner.
Kommentarer
Postat av: Sara
Först och främst... du får ta me faaaaan inte ändra på dig Linda!
Och för de andra... Moi??!! Spontan?? Hur menar du?
Hörrö du... Kom på en sak ja. Om de passar alltså. De skulle vara roligt om vi kanske kunde träffas innan konserten och ta nå gott och dricka tillsammans vi 4. Du kan ju tänka på saken.
Har du msn? Adda mig gärna :)
Postat av: Sara
Men va snäll du är gullhöna! :) Nu blidde ja gla :)
Och bara så du vet... Jag tycker bara bra om dig. Men får ja känna på sina sillisar så tycker ja ännu mera bra om dä :p Ähhh! Skoja! Int behöv ja gö de fö att tycka bra om dä.
Vi ses på msn snart då.
Kramelikram!!!
Postat av: Anonym
http://www.eleven.se/ref/hurt/jaqua-beauty-b284.html
Postat av: Eva
Hej!
Tänkte bara säga att jag känner igen mig så makalöst i dina tankar om "förlorad vänskap"..
Kram
Postat av: LDR
Du är så rik och glassig inkomst av tjänst 240.000 per år. föräldrarna har liknande inkomster 0 förmögenhet Rustnova AB backar snart är det egna kapitalet borta och låg omsättning.. kom igen.. ritch bitch my ass
Trackback
